Förstår vad du menar. Det är naturligt att vi ser till våra närmaste och känner mest med de. Jag känner med tiggare men tycker inte om ifall de skriker något efter en eller blir aggressiva ifall man inte ger några pengar. Det känns obehagligt.
Jag tror alltid det är viktigt att inte avhumanisera människor. Vara uppmärksam på om man får sådana tendenser. När jag var mellanchef under en period och arbetsgruppen var svinjobbig under många månader märkte jag en total avstängdhet tillslut. Det var som att jag bara tittade på personer som talade till mig och kände att det enda jag ville var att få bli lämnad ifred. Men jag blir inte kall (tillslut dock irriterad) i sådana situationer utan totalt frånvarande, som att jag inte hör vad någon säger eller missuppfattar allt det som sägs till mig. Kan få svårt att navigera, hitta saker, fumlig. Splittrad blir jag. Ungefär som att ha en enorm sömnbrist eller vara jetlaggad. Hade inte det så som yngre eller barn så antar att det kanske handlar om att energin tar slut. Det skulle dock inte funka att ha den mekanismen i sig ifall man jobbade på 112 och tar emot samtal från förtvivlade människor, tror jag. Alltså att på löpande band behöva vara hundra procent fokuserad, glasklar i tanken och ta rätt och kloka beslut. Det är tur att man inte arbetar med det.
Förstår också det där med att ta det personligt när poliser eller andra myndighetspersoner eller sjukvårdspersonal är otrevliga. Tar också hemskt illa vid mig av sådant. Man är ju så skör då också vilket förstärker hela den negativa upplevelsen. Jag tycker det är fel att det kan få gå till så. De måste sköta det bättre så man inte känner sig helt traumatiserad av en sådan upplevelse. De ska ju för tusan hjälpa en och det ska inte göra ont på vägen, så enkelt är det.
