Hem > Forum > Samhälle & Ekonomi > Hot om suicid?

Hot om suicid?

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Jag brukar kolla på nätet larmlista i området jag bor. / staden jag bor i.

    och ofta står det hot om suicid , hot om suicid , hot om suicid, vad menas med det?har nån ringt in till 112 och sagt jag ska ta livet av mig. Är det nån som bryr sig då?

    och varför ringer dem till 112 om dem VILL ta livet av sig? Förstår inte

    Avatar

    Det kanske kan vara att anhöriga ringer 112 åt en som är suicidal och som de delar hushåll med? Tänker även att det är starkt om man har svåra självmordstankar att orka ringa ett sådant samtal och be om hjälp väl?

    Trådstartaren

    ja visst!det är självklart jättebra att man ringer, ! Jag menade inte nåt illa, jag bara visste inte hur det fungerar

    Eller vad det innebär med ”hot om suicid”

    men det kanske är ett samlingsord för alla typer av självmords fall,

     

    Trådstartaren

    Har även dåliga erfarenheter av när man är så nere att man vill ta livet av sig- ingen bryr sig känslan . Jag var på psykakuten och var helt apatisk och den som gjorde en medicinsk undersökning på mig blodtryck osv .. hen sa argt vill du ha nån hjälp av oss?? För jag orkade inte lyfta armen liksom . Nej jag vill bara dö sa jag. Hen svarade inte. Det är därför jag undrar är det nån på 112 som bryr sig om man ringer?? Jag har haft 1 , 1!!!! Bra upplevelse av larmcentralen och poliser av alla de gånger jag ringt. Resten är misstroende och ifrågasätter väldigt ” jag bryr mig inte ett dyft om dig jag gör bara mitt jobb för att få pengar” en polis var helt fruktansvärd elak mot MiG i luren när det var jag som var offret,

    så jag har bara svårt att fatta att nån på 112 skulle bry sig..

    Avatar

    <3 De är avtrubbade. Jättemånga inom sjukvården slutar ha kontakt med sina känslor. Empatitrötthet kallas det och tydligen går sjukvårdspersonal i kurser för att lära sig känna igen det. Det är samma sak med poliser att det ser så mycket att de kan tappa empatin och tilliten till andra människor. Inte sällan har de också obearbetad PTSD som ständigt väcks till liv och triggas ytterligare i arbetslivet. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga om det men kanske att det är farligt när avtrubbade personer möter personer i utsatta situationer? Det borde vara tjänstefel att gå till jobbet i en sådan viktig roll ifall man är helt “känslomässigt väck”?

    Jag märker direkt ifall jag möter personer som är avtrubbade i sina yrkesroller för jag tänker då bara på mina föräldrars känsloliv. Känner igen den där kylan. Tomheten. Det är som att vara barn till en alkoholist att man känner lukten på avstånd. Jag tycker också hemskt illa om det och är ledsen för att du tvingats bemöta det! Det är förstås under all kritik.

    Trådstartaren

    Jo det är sant, jag har tänkt på det ibland att för att orka med att möta  ständigt ”elände” det är ju sällan ”positiva” uppdrag dem åker på, och psyk människorna ser elände varje sekund liksom alla som kommer in mår ju dåligt mer och mindre, men för att orka möta det så måste man stänga av. Jag är så. Jag känner ingenting när jag ser tiggare sitta och frysa. Absolut ingenting känner jag. Det enda jag bryr mig om där jag verkligen KÄNNER empati för är min familj . Men jag tror Det är det enda jag orkar lägga energi på. Det är elände i min familj, och det är nog därför jag inte ” bryr” mig om tiggare ..tillexempel  . Man orkar inte liksom så det har jag full förståelse för . Men jag tar allt p e r s o n l i g t.  Jag kan inte ”think outside the box” eller vad man ska säga.
    någon har sagt dock, ” nothing others do is because of you, its because of themselves ” stämmer ju faktiskt egentligen

    Avatar

    Förstår vad du menar. Det är naturligt att vi ser till våra närmaste och känner mest med de. Jag känner med tiggare men tycker inte om ifall de skriker något efter en eller blir aggressiva ifall man inte ger några pengar. Det känns obehagligt.

    Jag tror alltid det är viktigt att inte avhumanisera människor. Vara uppmärksam på om man får sådana tendenser. När jag var mellanchef under en period och arbetsgruppen var svinjobbig under många månader märkte jag en total avstängdhet tillslut. Det var som att jag bara tittade på personer som talade till mig och kände att det enda jag ville var att få bli lämnad ifred. Men jag blir inte kall (tillslut dock irriterad) i sådana situationer utan totalt frånvarande, som att jag inte hör vad någon säger eller missuppfattar allt det som sägs till mig. Kan få svårt att navigera, hitta saker, fumlig. Splittrad blir jag. Ungefär som att ha en enorm sömnbrist eller vara jetlaggad. Hade inte det så som yngre eller barn så antar att det kanske handlar om att energin tar slut. Det skulle dock inte funka att ha den mekanismen i sig ifall man jobbade på 112 och tar emot samtal från förtvivlade människor, tror jag. Alltså att på löpande band behöva vara hundra procent fokuserad, glasklar i tanken och ta rätt och kloka beslut. Det är tur att man inte arbetar med det.

    Förstår också det där med att ta det personligt när poliser eller andra myndighetspersoner eller sjukvårdspersonal är otrevliga. Tar också hemskt illa vid mig av sådant. Man är ju så skör då också vilket förstärker hela den negativa upplevelsen. Jag tycker det är fel att det kan få gå till så. De måste sköta det bättre så man inte känner sig helt traumatiserad av en sådan upplevelse. De ska ju för tusan hjälpa en och det ska inte göra ont på vägen, så enkelt är det.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.